Sara, Emiliya & Imran

jag mår jätte bra i kroppen. och cancern är under kontroll och älskar att gå till mitt jobb men så finns detta psykiska.. det har varit en kamp att få diagnosen cancer och samtidigt genomgick jag en skiljsmässa från barnens pappa och han har inte skött allt så jäkla bra utan han sköter det bara om det passar han och jag kan inget annat göra en sucka..
men i denna rör så börjades en utredning på emiliya att allt inte riktigt var som det skulle, hon utvecklades långt efter andra barn i hennes ålder och detta reagerade jag på redan när jag bodde i sthlm men det tog inte mig riktigt på allvar och det var ganska tufft att genom gå detta själv med det att barnens pappa ej är samarbetsvillig och ber hellre till allah än att inse att vi måste hjälpa våran dotter.. och all denna inre stress som jag haft med att leva eller dö, vad som är bäst för barnen har utlöst panik ångest.. men får ingen riktig hjälp det skickar mig på KBT och den ger tyvärr inget har gått på den i 4 omgångar utan skulle behöva något som lugnar ner mig fort när panik ångesten kommer men nej ingen som vill hjälpa till.. så det är bara att kämpa vidare med tårar i ögonen och hoppas att det går över och att det blir bättre..

just nu är det inte min dotter som håller på tar knäcken på mig utan min son, för han är hyperaktiv både hemma och på dagis och på alla andra ställen och vill inte sova och jag känner mig just nu helt knäckt.. det är semester att få gå och jobba och så ska det inte kännas.. och det är jätte tungt just nu.. och jag har ringt 2 ggr förra veckan till bvc barnspsykolog och 2 ggr till sköterskorna och pratat in på deras telefon svar men ingen har hört av sig så det känns skit just nu.. varför är det ingen som hör av sig?? jag känner att jag inte har energi och inte orkar med mitt eget barn.. känner mig som en värdelös mamma.. allt detta känns skit.. ibland undrar varför jag skaffade barn det skulle ha det bättre utan mig..