Sara, Emiliya & Imran

jag mår jätte bra i kroppen. och cancern är under kontroll och älskar att gå till mitt jobb men så finns detta psykiska.. det har varit en kamp att få diagnosen cancer och samtidigt genomgick jag en skiljsmässa från barnens pappa och han har inte skött allt så jäkla bra utan han sköter det bara om det passar han och jag kan inget annat göra en sucka..
men i denna rör så börjades en utredning på emiliya att allt inte riktigt var som det skulle, hon utvecklades långt efter andra barn i hennes ålder och detta reagerade jag på redan när jag bodde i sthlm men det tog inte mig riktigt på allvar och det var ganska tufft att genom gå detta själv med det att barnens pappa ej är samarbetsvillig och ber hellre till allah än att inse att vi måste hjälpa våran dotter.. och all denna inre stress som jag haft med att leva eller dö, vad som är bäst för barnen har utlöst panik ångest.. men får ingen riktig hjälp det skickar mig på KBT och den ger tyvärr inget har gått på den i 4 omgångar utan skulle behöva något som lugnar ner mig fort när panik ångesten kommer men nej ingen som vill hjälpa till.. så det är bara att kämpa vidare med tårar i ögonen och hoppas att det går över och att det blir bättre..

just nu är det inte min dotter som håller på tar knäcken på mig utan min son, för han är hyperaktiv både hemma och på dagis och på alla andra ställen och vill inte sova och jag känner mig just nu helt knäckt.. det är semester att få gå och jobba och så ska det inte kännas.. och det är jätte tungt just nu.. och jag har ringt 2 ggr förra veckan till bvc barnspsykolog och 2 ggr till sköterskorna och pratat in på deras telefon svar men ingen har hört av sig så det känns skit just nu.. varför är det ingen som hör av sig?? jag känner att jag inte har energi och inte orkar med mitt eget barn.. känner mig som en värdelös mamma.. allt detta känns skit.. ibland undrar varför jag skaffade barn det skulle ha det bättre utan mig..

jo har världens tur som har fått sån underbar familj till imran.. det är helt underbara och det var hit och hälsade på och träffade imran för första gången och det gick så jäkla bra.. och det tog till sig emiliya lika mycket och emiliya och imran var helt sålda på dem.. och nästa gång ska vi åka ut till dem och då får emiliya komma med.. det är så sjukt underbara känner mig så otroligt lycklig över detta så jag vet inte vart jag ska ta vägen trodde aldrig att det ksulle kännas så bra med en stödfamilj men det gör det.. det känns så underbart kul.. känner mig så lugn och inte alls orolig över huvudtaget..

på fredag ska jag åka och hälsa på imrans stöd familj, det är en familj med tonårs barn och en mamma och en pappa. och mannen i huset är jätte motorintresserad och kvinnan verkar vara underbar alltså allt verkar vara perfekt där. så vi får se på fredag efter jag har varit där. där känner jag inga tvivel.

men sen har vi emiliyas familj eller par det är ett par från centrala tierp som inte har några egna barn och är 25-27 år och där sitter mitt tvivel. jag vet att det finns aldrig någon garanti hur länge en familj kan ha kvar barnen. men just i detta fall så sitter mina funderingar på det fallet att de är så pass unga så hon skulle kunna bli gravid vilken minut som helst känns det som och de har ingen erfarenhet av funktionsnedsättningar mer än att hon har jobbatr inom LSS och det är skillnad på ett jobb och ha det hemma så funderingarna är stora ang kommer det att säga ifrån emiliya om det blir gravida eller hur kommer det att bli då, kommer det bli en ny process då eller hur kommer det att bli. allt känns så ovisst och mycket tankar.. och jag ser inte ner på de för att det är unga utan mer att det är i den åldern där man kanske börja planera egna barn och då går funderingarna som att man måste vara så strukturerad och rutinmässigt.. och alltid när det händer nya saker så kan det bli väldigt jobbigt för emiliya så just idag så går mycket tankar men så vänder man på det inget säger att det inte kommer att vilja ha kvar emiliya fast det får ett eget barn för om det går något år då kanske emiliya är 6-7 år och då vet det ju vad emiliya behöver och hur hon är.. jag kommer ge dessa människor en chans.. och efter jag har träffat dem så kommer jag ta ett beslut efter det..

tänk att min lilla stora tjej har blivit blöjfri hur stolt kan man bli som mamma jag är så enormt stolt.
för har fått höra att med hennes diagnos och att inget funkade visste vi inte hur det skulle bli och så släppte det bara och från att gjort allt i blöjan till att varken kissa eller bajsa i blöjan och inte ens ha blöjor på nätterna.. hur bra kan det vara.. denna dag såg jag så långt bort och är så lycklig att den kom och den största glädjen är att se henne när hon kissar eller nä hon ska berätta för någon vad man gör på pottan/toaletten att man faktiskt måste trycka att man inte bara kan sitta där.. tänk att hon kom på snitsen med detta..

tänk emiliya är dryga 4 år, men inte förstått detta med pottan och det har varit en sak man har tänkt med hennes funktionsnedsättning kommer hon förstå detta med pottan habiliteringen kunde inte svara på det och det är en sak som jag så gärna ville och idag när jag kom till dagis så berättade det att hon hade kissat på pottan. sen när vi kom hem så hade vi varit hemma i ca 30 minuter när hon säger mamma kissa ja hämta pottan säger jag och det gjorde hon och jag drog ner och säger men du har ingen blöja och då säger hon, nej jag måste trycka hon sätter sig på pottan och kissar igen.. jag är så¨stolt över min lillfia och det känns ÄNTLIGEN händer det

nu har det gått drygt 1 vecka sen jag tog bort napparna på min dotter och det har funkat så otroligt bra det trodde jag ju aldrig.. inte ett knyst om napparna för henne.. inte ens första natten hon skulle sova utan så skrek hon det känns så otoligt bra.. känner mig så lycklig att jag verkligen har lyckats.. jag var väldigt skeptiskt och tänkte undrar om detta verkligen kommer att gå men det gick och det gick så jätte bra så det känns toppen..

idag ska emiliya till tandläkaren igen så nu får jag se om det kan få henne att gapa igen för förra gången öppnade hon inte munnen över huvudtaget.. så vi får se om hon gör det denna gång..